Final Fantasy II är de svarta fåren i de tidiga FF -spelen - på ett bra sätt. Istället för slipnivåer blir dina karaktärer starkare baserat på vad du faktiskt gör i striden. Swing Swords mycket? Din attack går upp. Bli träffad ständigt? Mer HP för dig. Det är konstigt till en början, men ganska tillfredsställande när det klickar.

Historien är också mörkare än det första spelet. Du är inte bara slumpmässiga hjältar - du rebeller kämpar mot ett imperium som mördade dina familjer. Dialogen är enkla (det är ju ett NES -spel), men det finns faktiska karaktärstunder, som var sällsynt då. Förvänta dig bara inte röstverkande eller snitt.

Åh, och nyckelordssystemet för NPC -dialog? Super Janky enligt moderna standarder, men det är konstigt charmigt när du räknar ut vilka ord som faktiskt utvecklar historien. Du kommer att mosa "Wild Rose" och "Mythril" i samtal som någon form av fantasidetektiv.

Det är grovt runt kanterna, men det är något speciellt med att se seriens experiment som detta innan de sätter sig i sin klassiska formel.